Stole my heart kapitel 7-Thank you Simon
Tidigare:
-Johanna? jag nickade. Ingen sa någonting mer. Simon ställde sig upp och gick iväg. Jag frågade inte var han skulle, jag brydde mig inte. Jag behövde stanna här. Med Johanna. Timmarna gick och gick och Simon kom tillbaka med två kaffeburkar från Starbuck. Han räckte mig en och jag tog emot den.
-anything new? frågade han och jag skakade på huvudet.
-do we have a Chris here? frågade en sjuksköterska med ljust kort hår. Jag ställde mig upp och gick fram till henne.
-How is she? frågade jag och hon öppnade sin mun
-she's...
__________________________________________________________________________________________
-She's okay, She is awak now! We needed to take some pieces of glass out and we needed to make sure everything was okay in her body. She has a deep scar in her stomach, it will hurt for some weeks. Her ribs are broken, also her foot. Sa sjuksköterskan, detta var bara för mycket, betydde detta är Johanna skulle bli bra?
-So she will be okay? sa jag frågande och kände att jag skakade litegran.
-Yes Joanna will be fine, but she will have to sleep here tonight and she has to be careful for a couple of weeks sa sköterskan och jag nickade. Jag log tacksamt och hon visade mig direkt till Johannas rum. Där såg jag henne, lilla fina Johanna, Hon hade gips på foten och massa bandage runt övre delen av magen. Jag gick snabbt fram till henne och tog hennes hand. Jag kände hur en tår kom och Johanna kramade min hand hårt. Jag kollade upp på Johannas vackra ansikte som var fullt av sår, jag såg tårar som kom. Jag ville så gärna ge henne en stor bamsekram, men jag visste att det vara skulle skada henne.
-I'm so sorry... sa jag och torkade bort tårana som fanns på mina kinder.
-I't not your fault, I'm glad we both are okay. Sa hon och jag kände hur jag började kallsvettas.
-It´s my fault, if i wouldn't have.. sa jag men hon avbröt mig genom att ta sin hand på min kind.
-I love you Chris. And I'll be okay. Promise me one thing. You need to go to your job tomorrow, you can't give up your dream because of me. I'll be fine.
Johannas perspektiv:
Jag visste att det jag sagt inte var riktigt sant, jag skulle behöva sitta i rullstol, det skulle vara lite svårt att leve ensam, laga mat, lägga mig i sängen, och gå upp för trappan var såklart omöjligt. Men jag kunde ju sova på soffan i vardagsrummet. Eller i rullstolen..kanske.
-No you can't live by your self, you can't walk. Sa Chris och jag nickade lite lätt, nått behövde jag komma på. Han måste, bara måste ta jobbet, han kan inte lägga ner nu. Det bara får han inte.
-Are you 100 procent sure that i can't come with you? frågade jag igen.
-I can ask Simon, he is here, is it okay if he comes in? Jag nickade och log. Chris gick iväg och jag blundade sakta. Smärtan i mina revben var obeskrivligt stor. Det var nästan som att det var svårt att andas med den smärtan.Hela magen gjorde ont. Allt var som sönder där inne. Att jag gått igenom det här igen, jag och bilar är inte den perfekta blandningen...fast denna gång dog ingen. Jag började tänka på mamma och pappa och andades tungt. 2 veckor och nästan 2 dagar hade nu gått. Jag saknar dom så att det gör ont. Jag kände hur tårarna trängde fram bakom ögonen och jag kände en falla ner från mitt havsblåa öga. Jag hörde hur någon knackade på dörren och jag torkade snabbt bort tåren.
-Come in, sa jag så glatt och högt jag kunde.
-Hi Johanna, how are you? frågade Simon snällt och jag svalde tungt
-I'm fine, sa jag och log.
-You can come with me honey, you can live with me and everything will be okay ,sa Chris och jag log som bara den.
-Yes yes, thanks Simon. sa jag och han log.
-Anything for you, sa han och jag log.
Nästa dag:
Nu var det ätligen dags att åka hem från det tråkiga sjukhuset, jag hade en väldigt trevlig sjutsköterska som var några år äldre än mig. Men att ligga på sjukhuset var bara så tråkigt, och på tala om maten...inte bästa som finns precis. Nu var det bara hem och packa fort, sedan skulle vi åka iväg till det berömda x factor huset. Chris skulle bara hjälpa till på "live showerna" så klart. Zayn skulle uppträda idag, vi kommer alltså vara i huset mycket före deltagrana, fast vi kommer inte leva i samma hus..antar jag. Jaja allt skulle bli bra. Jag undrar vad Zayn skulle säga om han såg mig nu. Men å andra sidan ville jag verkligen vilja träffa honom igen, och specielt höra honom sjunga. Chris och Simon hjälpte mig in i bilen, Simon skulle följa med hem för att allt skulle gå fortare.
Chris hjälpte mig med mina grejer och jag pekade ut allt jag skulle ha med mig..det blev ganska mycket, trippelt så mycket som Chris...Men jag är ju trots allt tjej. VI skynadade oss som attan och när allt var packat hoppade vi in i bilen igen. Vi körde till huset och la in våra väskor. Programet skulle börja om några timmar, Simon gick in till de anrda i juryn. Detta var ju as häftigt. Jag skulle bo i samma hus som Simon Covell och massa coola männsikor. As coolt!
___________________________________________________________________________________________
SÅ, ett kapitel!! Förlåt gånger tusen för uppdateringem, allt är kaos just nu. Inte det bästa kapitlet, jag skrev detta nu, inte så bra eftersom jag har huvudvärk, som fan..
KOMMENTERA?!
Kommentarer
Trackback
